En snabbversion av turen i Gran Paradiso
Veckans höjdpunkt, bestigning av toppen Gran Paradiso
Tänkte berätta lite mer om hur jag egentligen tillbringade den fantastiska skidveckan med UCPA i Gran Paradiso i början av månaden. Så här går en topptursvecka till i korta drag, häng med!
Dag 1 / Söndag
Detta var förmiddagen då utrustningen skulle testats och det var dags att möta upp gruppen på UCPA i Argentiere. Efter lunch var det testkörning på programmet i branterna på Grand Montets. Senare på eftermiddagen hoppade vi in i bilarna och körde mot italienska Pont där vi checkade in på ett pittoreskt litet hotell och blev serverade sexrätters middag (!) Det går nog knappast att få en bättre uppladdning för en långskidtur.
Dag 2 / Måndag
Tidigt på morgonen lämnar vi Pont för att ta oss upp till refugen Chivasso, 2.604 m.ö.h. Den lilla stugan drivs av en trevlig italiensk familj som gjorde sitt yttersta att vi ska trivas. Som en liten bonus bjöd mannen i huset på skönsång av “I natt jag drömde”
Dag 3 / Tisdag
Under dagen gjorde vi en toppbestigning av ett närliggande berg (som jag har dessvärre glömt namnet på) som även inkluderade lite luftiga klätterpartier. På vägen tillbaka till Chivasso där vi skulle tillbringa ytterligare en natt fick vi fira oss ner vissa partier då det var för brant och isigt att åka skidor.
Dag 4 / Onsdag
På onsdagsmorgonen sa vi “hej då” till Chivasso och tog oss nerför berget, åt lunch, lyxade till det med kaffe och italiensk varm choklad på ett litet café nere i dalen för att sedan fortsätta upp till refuge Victor Emmanuel (2.732 m.ö.h). På refuget som ser ut som ett silvrigt rymdskepp sov vi över.
Dag 5 / Torsdag
Idag var dagen som en toppbestigning av Gran Paradiso var inplanerad. Ofta i bergen måste turen planeras om när inte vädergudarna är på humör, det här var en sådan dag. Snöfall och halvtaskig sikt är inte bra för toppbestigningar, men fungerar fint om man vill åt puderåkning. Toppbestigardagen blev istället veckans bästa puderdag, därmed inget att deppa för.
Dag 6 / Fredag
Sista dagen med möjlighet att bestiga Gran Paradiso, hade sikten klarnat över natten? Till allas lycka hade vädret bättrat sig, sol och klarblå himmel stod det i prognosen. Dagen för toppbestigningen åt vi frukost klockan fem, begav oss sedan ut med pannlampor i mörkret och började färden uppöver. Några tuffa timmars klättring senare nådde vi målet, Gran Paradiso 4.061 m.ö.h, vilken lycka!
Men det räcker inte med att komma upp på ett berg, man måste ner också. Vi hade samlat på oss bra med höjdmetrar så det sista åket tillbaka mot dalen där vi parkerat bilarna blev en riktig puderfröjd. Toknöjda med veckan lassade vi in skidorna i bilen, hoppade ur pjäxorna och körde tillbaka mot Chamonix.
THE END :)
Blev du nyfiken att kika närmare på denna underbara plats på jorden? Så här ser naturreservatet Gran Paradiso ut på kartan:
På väg mot topptursäventyr i Aosta-dalen
Sitter i detta nu högt uppe i luften på ett Norwegian plan på väg till Geneve, det här med wi-fi på planet är verkligen inte så tokigt. Väl framme i Geneve går turen vidare mot Chamonix/Argentiere där jag imorgon ska möta upp ett gäng på Ucpa som jag kommer tillbringa den kommande veckan i bergen kring Aosta-dalen och Gran Paradiso med.
Chamonix andas äventyr och är en plats som jag alltid är glad att återvända till. Denna gång får jag bara njuta av Chamonix magiska bergsvyer i slutet och början av resan då färden på skidor kommer att gå över bergen med övernattning på olika refuges (bergsstugor på franska).
Har en vecka uppe i bergen utan bekvämligheter som dusch och mobiltelefon att se fram emot. När jag om en vecka sitter på flyget tillbaka till Norge kommer jag förhoppnings ha med mig årets första solbränna,träningsvärk och vackra bergsbilder på näthinnan och i kameran.
Sist jag var där var i Chamonix var i juli förra året då jag gick en alpinismkurs och hoppade skärmflyg, här är några bilder från den vistelsen:
Intervju med mig
Utdrag ur texten:
“Medan andra rundar av veckan med soffmys och fester finns det vissa som ägnar helgen åt helt andra saker. Att springa upp och ner i närmsta skidbacke, till exempel. Inte ta liften upp alltså. Nej, det finns alltid ett litet gäng i Hammarbybacken i Stockholm som envisas med att taktfast traska eller jogga uppför, på snöskor eller skidor med stighudar. Maria Sellfors, 28, från Falun, är en av dem. Sedan i höstas deltar hon i en äventyrsutbildning med den kände bergsbestigaren Fredrik Sträng som huvudlärare.”
För ungefär en månad sedan blev jag intervjuad av Karin Wallén för en helgbilaga till Dalarnas tidningar. I texten går att läsa om bland annat Peak-IT Adventure Academy, Keb Classic och mina kommande äventyrsprojekt. Förra helgen syntes resultatet i tryck, är jättenöjd med artikeln, det är inte ofta man får möjlighet att vara lokalkändis hemma i Dalarna :-) Den som har lyckats att få Hammarbybacken att se extra brant ut är Anders G Warne.
Vandringen mot Annapurna Basecamp
I Nayapul släppte bussen av 14 förväntasfulla vandrare, 7 bärare och två guider. Vid vandringens början hade de flesta av oss endast haft en dag att lära känna varandra. Stämningen var god och solen sken, vi ville iväg, påbörja vandringen mot målet Annapurna Basecamp. I början av vandringen är klimatet varmt och fuktigt, jag var lite förvånad över att vi kunde vandra i endast T-shirt.
Det känns lite ovant i början att ägna timme efter timme till att vandra, dricka vatten, ta kort, småprata och beundra den vackra naturen. Efter någon dags vandring har vi vant oss vid den nya dygnsrytmen:
Uppgång vid kl 06.00, frukost bestående av Tibetanskt Gurungbröd och Masalate klockan 07.30, avfärd vid 08.00 och sedan “Ginger Lemon Honey the” vid 11 tiden. Vid ett-tiden börjar det att kurra i magen och då var det förhoppningsvis dags för lunch vid ett av många Teahouse längs vägen. Friterat ris, curry, Chapatibröd och nudelsoppa fanns på standardmenyn och Masalate förstås! Efter lunchen bar det av till fots igen och nästa längre stopp var först då vi nådde nattens Teahouse.
Rummen i de Teahouse vi bodde i var enkla, sovsäcken rullades ut på en av de två britsarna i rummet. Om vi hade tur fanns det el i rummet, annars var det pannlampan som gällde. När vi kom upp på hög höjd kröp kylan in i de ouppvärmda rummen genom betongväggarna. Vi gjorde några tappra försök att torka våra kläder i sovrummet, när vi vaknade på morgonen vara kläderna stelfrusna till is. Minusgrader i sovrummet alltså. Som tur var värmde sovsäcken. Det värsta störningsmomentet på nätterna var mina medvandrares snarkningar.
Kvällarna tillbringades i matsalen, eftersom det var det enda uppvärmda rummet blev middagsbordet den naturliga mötesplatsen. Många timmar fördrevs med kortspel, tedrickande och prat om livet i allmänhet. Vid niotiden var det läggdags, ingen motsatte sig den tidiga sänggången eftersom vi alla var ganska trötta.
När vi kom upp på högre höjder sjönk temperaturen, landskapet kargare och andhämtningen tyngre. Många i gruppen började även bli lite krassliga av fukten, de kalla sovrummen och de iskalla duscharna.
Dagen som avslutades med att vi nådde vårt mål Annapurna Basecamp var den mest krävande. De tidigare dagarnas vandring hade gjort benen tunga. Molnen låg lågt och sikten var inte längre än några tiotal meter framför oss. Det var kanske väl att vi inte såg den branta stigningen vi var tvungna att besegra för att nå dagens mål. Jag var riktigt nöjd med att komma fram till lägret vid Annapurna BC. Målgången firades med en stor kanna Masalate. Vid denna stund ville vi inte tänka på att vi även skulle ta oss ner.
AddAdventure.net 